Förlåt att det tar sån tid mellan kapitlerna, men har väldigt mycket i skolan, så hinenr knappt skriva på vardagarna, jag ska förska bli bättre!

---

Nathalies perspektiv:

 

Jag vaknar av mitt eget skirk och inser att allt bara var en dröm. Harry skulle aldrig göra så, han skulle aldrig döda någon. I alla fall inte mig. Eller.. ? Mina tankar avbryts av ett team på 5 personer rusar in genom dörren och fram till mig.

- Mår du bra!? Vi hörde ett skrik, säger en man på ungefär 40 år.

- Jadå, jag mår bra.. säger jag osäkert.

- Så bra! Vi är ditt team och ska hjälpa dig i ordning innan öppningscermonin, säger en ganska tjock kvinna. Hon ser snäll ut och ler med stora smilegropar. 

- Öppningscermoni...?

- Jaa, har ingen berättat? Du och alla andra tributer ska visas upp för hela landet! Jag känner hur jag börjar skaka. Jag har otrolig scenskräck, och bara tanken på att hela landet kommer titta på mig live gör det lite svårt att andas. 

- Men kom nu, det är dags att gå av! Först nu inser jag att tåget står stilla, vi är i huvudstaden.

 

När vi gått av tåget, ledda av fredsväktare, blir vi visade till ännu en limousin som sedan trasporterar mig, Harry och våra team under marken. Där skilljs vi åt, och jag tas till ett rum där jag blir rakad, tvättad och fixad av mitt team.  När det är klart tas jag till ett nytt rum. På den sjukhusliknande sängen sitter en mörkhyad man med en hemsk rosa ögonskugga och ett ljusblått hår som står åt alla håll. Jag känner mig lite äcklad, hur kan någon vilja se ut så?  Samtidigt blir jag orolig, om han ser ut så, vad kommer han då klä på mig?

När jag kommer ut stirrar designern ännu mer på mig än förut, och när han ska gå fram och kontrollera mitt smink ställer han sig så nära som möjligt. Jag knuffar bort homom och går ut genom dörren i andra änden av rummet. Där finns en hiss som leder upp till markhöjd.

 

När jag väl är uppe vimlar det av folk med färgglada kläder. Själv sticker jag ut med min svarta tighta klänning. Jag tränger mig förbi de andra tävlande och deras designers, fram till Harry som står med sin designer vid en vagn dragen av vita hästar. Harry själv har en svart kostym, som matchar med min klänning.

- Var är din designer? Fårgar Harry utan en kommentar på klänningen, men jag ser att han rodnar.

- Jag vet inte, där nere antar jag, svarar jag nonchalant.

- Okej, svarar Harry och ler. Jag ler tillbaka. Vi ser hur personerna vid vagnarna framför oss börjar ta sig upp på vagnarna, och följer deras exempel. Efter några minuter av tystnad hörs hög musik och vagnarna börjar rulla.

 

 

Jag tar Harrys hand, och applåderna slår nästan omkull mig. Överallt sitter människor, klappande, skirkande och tjoande. Jag känner mig svag i benen och min hand glider ut Harrys. Jag faller på der hårda trädet vagnen är byggd av, sen blir allt svart.

- Det är lugnt, men gör dig redo, vi skulle tydligen vara i huvudstaden om några timmar, enligt Sofi.

---

 

Nathalies perspektiv:

Jag springer in i tåget, vill inte höra eller se mer. Jag rusar genom korridorerna tills jag hittar en öppen hytt där jag skyndar mig in och låser dörren. Sedan kryper jag ihop i ett hörn och håller för öronen. Tårarna forsar, och det känns som om tankarna svämmar över. Lever dom? Var dom i huset? Vem skulle annars ha skrikit? Den värsta taknen hänger som en mantel över mig. Var Seth i huset? Hade han gått hem för att sörja tillsammans med min familj? Lever han? Jag vill inte leva. Vill inte döda andra barn. Vill inte att Harry ska dö. Jag dunkar huvudet i väggen, hårt, flera gånger. Tillslut börjar allt snurra, och jag faller ihop på golvet. Nu kommer jag, om du är där uppe, Seth. 

 

Harrys perspektiv:

Jag såg inte vad som hände, eftersom jag gick före Nathalie, men jag hörde explosionen, och såg Nathalie med utsmetat smink springa förbi mig. Fina, fina Nathalie. Hon har varit borta över 3 timmar nu, och ett gäng doktorer från huvudstaden söker igenom tåget för att hitta henne. Själv sitter jag i cafe vagnen, jag har aldrig sett så mycket kakor som nu står framför mig. Jag försöker koncentera mig på kakorna, men tankarna skenar iväg. Jag tänker på Seth, på explosionen, på vilka dem andra deltagarna kan vara, på Nathalie. Var är hon? Tänk om hon hoppat av tåget och dött, tagit livet av sig...? Nej. Så får det inte vara. Så kan det inte vara. Hon har nog bara somnat i en låst hytt någonstans..  Precis när jag tänker den tanken störtar vår handledare Sofi in i vagnen. 

- Dom har... Hon tar en paus och andas, hon är helt röd i ansiktet, måste ha sprungit fort. 

- Dom har hittat henne! Får hon ur sig och sätter sig ner för att vila. Jag känner hur hjärtat slår fortare.

- Lever hon, vart är hon? Frågar jag oroligt.

- Hon lever, men är medvetslös, hon undersöks i femte dörren till höger, nummer 203, svarar Sofi och pekar mot en dörr. Jag springer ut ur cafevagnen och letar efter dörr 203. När hittar den knackar jag försiktigt på dörren för att inte förstöra undersökningen. En doktor i vit rock öppnar dörren.

- Vad vill du? Frågar han lite strängt

- Jag undrar bara hur hon mår.. Börjar jag, men blir avbryten.

- Hon har hjärnskakning, förmodlligen har hon försökt ta självmord, hon kommer förvaras i ett helt säkert rum tills vi är framme vid huvudstaden, hon kommer också få hjälp av en psykolog. 

- Okej, får jag komma in? Jag skulle gärna vilja va med när hon vaknar...

- Hon vaknar nog snart, vi ska just transportera henne till rummet där hon kommer försvaras.

- Okej, får jag följa med...? 

- Visst, svara doktorn kallt, och visar inte ens ett spår av ett leende.

 

Nathalies pespektiv: 

När jag vaknar ligger jag på en luftmadrass i ett rum med mjuka kuddar överallt. Golvet, väggarna och taket är gelt fyllda av stora kuddar. Var är jag? Vem har lämnat mig här? Plötsligt ser jag att jag inte är ensam i rummet, Harry sitter brevid mig på golvet, eller en kudde är det väl egentligen.

- Vad gör jag här...? Frågar jag Harry.

- Dom tyckte du var en fara för dig själv, du hade förmodligen försökt att ta livet av dig... Säger Harry lite avvaktande. Då minns jag allt. 

- Varför sprängde dom mitt hus, var mamma eller pappa i det, var Seth där!? Jag tar tag i Harry, skakar honom och ser på honom med vilda ögon.

- Jag vet inte, snälla släpp mig... viskar han och jag ser tårar i hans ögon. Jag släpper taget och försöker andas normalt.

- Förlåt, det var inte meningen, säger jag och skäms lite, vad skulle han veta egentligen?

- Det är lugnt, men gör dig redo, vi skulle tydligen vara i huvudstaden om några timmar, enligt Sofi.

- Sofi?

- Ja, vår handledare heter så, säger Harry med ett osäkert leende. Leendet är så likt Seths att jag kastar mig i Harrys armar och kramar honom länge.

 

Plötsligt öppnar en fredsväktare dörren. Han säger inget, men visar med en gest att jag ska gå ut. Sedan leder han mig genom den stora byggnaden och ut på baksidan. Bakom det höga staketet hör jag pistolskott och skrik. Jag stannar och försöker se över staketet, men fredsväktaren knuffar mig hårt i ryggen och jag faller handlöst ner på den hårda asvalten. Jag känner en smärta i båda knäna, och när jag tittar ner ser jag att dom är helt täckta av blod. En fredsväktare lyfter upp mig och bär fram mig till en limosin som står parkerad några meter framför mig. Han sätter mig i ett av de mjuka sätena. Han stänger dörren och det blir helt mörkt för ett ögonblick. Rutorna är tonade så att ingen ska kunna se antingen ut eller in. Sedan tänds en lampa, och allt blir ljust. Framför mig sitter Harry. Hur kunde jag missa honom förut? Han ser så liten ut där han sitter, så jag går fram till honom och lägger armarna om honom.

- Vad har hänt med ditt ben? Frågar han.

- Äh, inget, ramlade bara.. Säger jag. Jag vet inte varför jag ljuger, det är väl inget att ljuga om, egentligen?

- Det finns papper där, säger han och pekar på en hög med servetter som ligger på bordet framför oss. Jag tar en bunt och börjar torka såret.

- Tack, säger jag och ler mot honom. Han tittar upp på mig och jag möter hans blick. Han har likadana ögon som Seth. Lika klargröna. Jag slår bort med blicken, det blir för mycket. Plötsligt skakar bilen till och vi åker iväg. Varför åkte vi inte tidigare, var det något som blockerade vägen? Jag tänker på pistolskotten och ryser. Tänk om mamma eller pappa var någon av dom som blev skjutna. Tänk om dom ligger döda på gatan just nu. Jag slår bort tanken och lutar mig tillbaka.

 

Bilfärden går ganska snabbt, så jag antar att vi ska till järnvägstationen som ligger väldigt nära borgmästares hus. Vi bor precis brevid järnvägsstationen, i ett ganska stort vitt hus av trä. När vi går ur limosinen förväntar jag mig massa folk som står för att ta förväl av oss, men det ända som finns är långa fredsväktare som bildar en ungefär 5 meter lång gång fram till tågvagnen. Jag får känslan av att dom döljer något, och försöker se mellan deras axlar, men de är för långa, så jag fortsätter framåt. När jag är framme vid vagnen vänder jag mig om, jag hinner precis se skymten av mitt hus för sista gången, sedan hör jag ett skrik, och huset sprängs i bitar.

 Åh, förlåt, fel rum. Säger han generat och stänger dörren. Jag tittar på mamma och pappa och vi skrattar tillsammans. Vi skrattar länge, ända tills vi avbryts av en fredsväktare. Jag kramar om mina föräldrar en sista gång, sedan drar fredsväktaren hårdhänt ut dem ur rummet och jag blir ensam igen. Kommer jag någonsin få se dom igen?

---

Nathalies perspektiv
Nästa person som kommer in är Seth. Hans ögon är röda, vilket betyder att han precis varit inne vid Harry. Han går direkt fram till mig och ger mig en lång kyss. Mina tårar börjar ännu än gång falla ner för kinden och jag börjar snyfta så kraftigt att jag är tvungen av avbryta kyssen.
- Jag vill inte… Viskar jag

- Inte jag heller, jag vill inte förlora någon av er, säger Seth. Han försöker dölja det, men jag ser hur även hans ögon tåras. Jag kramar honom, länge, vi säger inget, men det behövs inte, båda förstår att det här förmodligen är sista gången vi någonsin träffas. Sedan ser jag bulan på hans huvud, och kommer ihåg hur han svimmade.

- Hur är det… med huvudet? Frågar jag.

- Äh, det är lugnt, en liten bula bara. Säger han och ler genom tårarna. Då slås dörren upp och en fredsväktare kommer in, jag ger Seth en sista snabb kram, sedan blir han utdragen ut rummet. Dörren stängs, och jag är än en gång ensam. Jag räknar inte med fler besök, eftersom jag inte har fler vänner i distrikt 8 än Seth, så jag sätter mig i soffan och lutar mig tillbaka.

 

Seth. Seth som såg mig när ingen annan gjorde det. I skolan var jag var osynlig, helt utan vänner. Seth var alla tjejers dröm, och populärast i klassen. En dag kom han helt plötsligt fram och undrade om jag ville ta en promenad med honom efter skolan. Jag minns hur jag först blev tveksam, försökte han driva med mig för att sedan kunna dumpa mig inför alla? Men jag såg ärligheten och intresset i hans ögon, så jag sa ja. Han dumpade mig inte, och vi gick ända till det blev mörkt. Vi tänkte nog inte så mycket på vart vi gick, vi bara njöt av varandras sällskap och pratade om allt om inget. Han gick med mig hem, och utanför min dörr kysste han mig, djupt och passionerat. Jag vet inte egentligen när vi officiellt blev ett par, det bara blev så. När kriget började tillbringade han all sin vakna tid vid min sida, och berättade hur mycket han älskade mig, och att vi skulle klara det, tillsammans. Det gjorde vi, och nu skall jag dö i alla fall. Fast det är såklart bättre att det är jag än att det är han, han som har vänner och massvis med syskon att ta hand om, jag har ingen, förutom honom.

---

Ganska tråkig del, förlåt för det! :/

Känner att det blir ganska drygt, flera kapitel om samma händelse, men i nästa kapitel ska vi iallafall komma bort från distrikt 8! :D

5+ kommentarer för nästa?

 

Guud, jag glömde det!

Anledningen att jag glömde var att jag skrev det första kapitlet för flera månader sen, och det här kapitlet nu så ja.. meeen pappan får leva iaf :)

Tack för att du påpekade det!

- Nathalie Brown! Upprepar kvinnan. Kom upp, kom upp, var inte rädd! Jag ser hur personerna framför mig skingrar sig, och jag tittar mig omkring och försöker förstå vem de vill släppa fram.

---

Seths perspektiv:

Nathalie. Såklart det skulle bli Nathalie. Precis efter att vi överlevt ett hemskt krig och vi var redo att tillbringa framtiden med varandra, i fred. Jag ser Nathalie gå upp på scenen, likblek i ansiktet, och ställa sig bredvid huvudstadskvinnan. Jag söker med blicken över publiken och försöker få kontakt med min lillebror, Harry, som står vid de andra 12-åringarna, längst fram vid scenen. Han möter min blick och jag ser tårar i hans ögon. Nathalie som alltid varit så snäll, lekt med Harry… Jag blinkar bort tårarna i mina egna ögon och vänder blicken mot scenen igen, jag måste vara stark, för Harrys skull. Kvinnan placerar Nathalie på ena sidan av mikrofonen och går fram till den andra av de stora bollarna, det med Pojkarnas namn, den där mitt och Harrys namn finns i. Kvinnan sticker ner handen i bollen och gräver runt lite, precis som sist och drar upp en lapp.

- Låt det inte vara jag, låt det inte vara jag… Säger jag tyst för mig själv.

-  Harry Weelan!

Harry. Varför tänkte jag inte på honom? Hur självisk får man bli? Jag känner mig yr och försöker samla tankarna. Harry och Nathalie ska vara med i en direktsänd TV-show där dem, tillsammans med 22 andra deltagare, skall döda varandra.

Harry kliver upp på scenen och Huvudstadskvinnan ber dem skaka hand, sen släcks alla strålkastare och det är slut. Jag försöker tränga mig fram till Harry och Nathalie, men en fredsväktare knuffar våldsamt bort mig och jag faller på marken. Jag ser hur Nathalie skriker och försöker ta min utsträckta hand, men jag känner hur mitt huvud bultar, och känner med handen på stället som gör ont. Det är kladdigt och varmt. Jag ser på handen och märker att den är alldeles täckt av mörkrött blod, sen blir allt svart.

 

Nathalies perspektiv:

Jag ser hur Seths ögon slocknar och jag kan inget göra. Jag skriker, slår och fäktar med armarna, men fredsväktarna håller bort mig och Harry från Seth och för in oss i borgmästerens hus. Där blir jag förd genom många flotta salar och slingringande korridorer, tills vi äntligen är framme. Rummet är ganska litet, det finns ett litet bord, en soffa med samma mönster som de udda tapeterna, och ett stort fönster med utsikt över hela distriktet. Jag tittar ut över de välbekanta husen, industriområdet, och långt bort ser jag skymten av dem gröna ängarna där jag brukade springa runt när jag var liten. Liten. Tolkas man som liten när man är 14? Förmodligen inte. Jag tänker på Harry. Endast 12 år, när man är 12 år ska man inte behöva gå igenom det han snart kommer göra, det är hemskt. Jag avbryts i mina tankar av att mamma och pappa störtar in i rummet. Jag tittar bakom dem i hopp om att få se min storebror Ed, men ser bara en allvarlig fredsväktare. Ed är 8 år äldre än mig, flyttade hemifrån som 16 åring, och bor nu ensam i ett litet hus i utkanten av distriktet. Han är fattig, och det händer att jag smiter hem till honom efter skolan med några mynt, men på senare tid har han blivit vresigare och vresigare. Trots det hade jag hoppats att han i alla fall ville komma och säga hejdå till sin syster, som är på väg mot en säker död, men inte ens det. Mamma måste ha sett min besvikelse, för hon lägger armarna om mig och kramar hårt.

- Det kommer bli bra… Du kommer komma hem… Viskar hon i mitt hår, och jag känner hur hon snyftar till. Pappa kommer fram och lägger även han armarna om mig. Så står vi ett tag, mamma snyftar i mitt hår och pappa står stilla och tyst. Plötsligt hör vi hur dörren öppnas och vi tittar upp. I dörren står borgmästaren.

- Åh, förlåt, fel rum. Säger han generat och stänger dörren. Jag tittar på mamma och pappa och vi skrattar tillsammans. Vi skrattar länge, ända tills vi avbryts av en fredsväktare. Jag kramar om mina föräldrar en sista gång, sedan drar fredsväktaren hårdhänt ut dem ur rummet och jag blir ensam igen. Kommer jag någonsin få se dom igen?

---

Ett ganska långt kapitel nurå! :D
Kanske tar ett litet tag för nästa, eftersom jag bara hade färdigskrivet till hit, och det tar en halvtimme - timme att skirva varje nytt kapitel , men jag ska försöka! :)

Plötsligt klarnar mina tankar, och jag förstår precis. Det är mig de vill släppa fram. Nathalie Brown är mitt namn. Jag ska vara deltagare i det allra första hunger spelet.

 

---

 

Det var del två då!
Släppte den nu direkt efter jag släppt bloggen till alla, för att folk ska vilja fortsätta läsa :)
3+ kommentarer för nästa?

-  Ni alla undrar säkert varför ni är här idag, och ni behöver inte vara oroliga, vi ska inte avrätta er alla, vi ska bara välja två av er mellan 12 och 18 år, en flicka och en pojke, som kommer att få äran att tävla för sitt distrikt i årets största tv händelse, Hunger spelen.

---

Det var det, första delen! Hoppas ni gillade den, även om det blev lite kort, ska försöka och göra lite längre delar i framtiden, men vi får se!

Mer? :D