Vi står på torget, alla i hela distriktet. Fast alla var ju inte så många längre, de flesta är döda efter den stora revolten mot huvudstaden, revolten som huvudstaden hade vunnit. Jag har förlorat många nära. Min pappa, morfar och farfar dödades när huvudstaden bombade alla. Distrikt 13 var starkast, och därför bestämde regimen att utplåna dem. Jag hade många vänner i 13, många vänner i andra distrikt över huvudtaget, men nu är alla vägar till andra distrikt blockerade. Vi alla är isolerade i våra egna distrikt, det är bara fredsväktarna och högt uppsatta hos President Philip Adams som får resa mellan distriken. Nu står vi alltså här, alla i hela distrikt 8, utan att veta vad som kommer hända. Dom har tagit ett blodprov på oss, för att se att alla var här, och vi barn står uppdelade åldersvis, flickor och pojkar. Jag står alltså bland de andra 14-åringa flickorna. Jag sträcker mig över folksamlingen och söker med blicken, eftersom jag är ganska lång och ser över nästan alla huvuden, hittar jag honom ganska fort. Seth. Min pojkvän. Han möter min blick med sina klargröna ögon, och jag ser oron i dem. Oron för vad som kommer hända nu. Ska de massmörda alla barnen? Eller kanske föräldrarna?  Ingen vet. Ett öronbedövande pipande hörs från de stora högtalarna och jag sätter händerna för öronen, slänger en sista blick på Seth, och riktar sedan min uppmärksamhet mot kvinnan som kliver upp på scenen. Hon är översminkad, väldigt översminkad, med blå ögonskugga upp till ögonbrynen och ett mörklila läppstift. Hennes hår står åt alla håll och har en ljusblå nyans. Hon går fram till miken som står mellan bollarna med lappar slår lätt med ett långt finger på mikrofonen och börjar med pipig röst och huvudstads dialekt: