Spänningen lättar lite, men ingen andas ut ännu. Några lyften tveksamt huvudena mot skyn och söker efter svävare som eventuellt kan vara utrustade med bomber, men inget kommer, och alla riktar sina ansikten mot sc
enen igen.

- Hungerspelens regler är enkla, 24 deltagare skickas in på en arena som kan se ut hursomhelst, endast en kommer ut levande.

Publiken drar efter andan och jag känner hur jag får hjärtat i halsgropen, jag som trodde att alla var säkra, nu ska ännu en av mina vänner dö.

Huvudstadskvinnan fortsätter:

- Allt kommer direktsändas från dolda kameror på arenan, och alla är tvungna att titta. Det här kommer upprepas varje år, som ett minne av dem mörka dagarna, och att inget står över huvudstadens makt. Så, nu är det dags att välja ut distrikt åttas första tribut, först och främst undrar vi, några frivilliga?

Hon ser ut över folksamlingen som om hon väntade på att någon skulle räcka upp handen och stiga fram. Men tystnaden lägger sig över folkhavet och huvudstadskvinnan harklar sig och börjar tala igen.

- Damerna först! Säger hon och tar ett steg mot den ena av de stora bollarna med prydligt vikta lappar i. Hon sticker ner handen, gräver runt lite, och tar tillslut upp en lapp. Publiken håller andan. Vem ska få se sitt barn, sin vän eller kanske sin syster dö? Hon går fram till mikrofonen, öppnar lappen och läser högt och tydligt:

- Nathalie Brown!

Jag hör hur personerna runt mig andas ut, själv står jag som fastfrusen i marken och försöker förstå vad kvinnan på scenen precis sagt.

- Nathalie Brown! Upprepar kvinnan. Kom upp, kom upp, var inte rädd! Jag ser hur personerna framför mig skingrar sig, och jag tittar mig omkring och försöker förstå vem de vill släppa fram.