- Nathalie Brown! Upprepar kvinnan. Kom upp, kom upp, var inte rädd! Jag ser hur personerna framför mig skingrar sig, och jag tittar mig omkring och försöker förstå vem de vill släppa fram.

Seths perspektiv:

Nathalie. Såklart det skulle bli Nathalie. Precis efter att vi överlevt ett hemskt krig och vi var redo att tillbringa framtiden med varandra, i fred. Jag ser Nathalie gå upp på scenen, likblek i ansiktet, och ställa sig bredvid huvudstadskvinnan. Jag söker med blicken över publiken och försöker få kontakt med min lillebror, Harry, som står vid de andra 12-åringarna, längst fram vid scenen. Han möter min blick och jag ser tårar i hans ögon. Nathalie som alltid varit så snäll, lekt med Harry… Jag blinkar bort tårarna i mina egna ögon och vänder blicken mot scenen igen, jag måste vara stark, för Harrys skull. Kvinnan placerar Nathalie på ena sidan av mikrofonen och går fram till den andra av de stora bollarna, det med Pojkarnas namn, den där mitt och Harrys namn finns i. Kvinnan sticker ner handen i bollen och gräver runt lite, precis som sist och drar upp en lapp.

- Låt det inte vara jag, låt det inte vara jag… Säger jag tyst för mig själv.

-  Harry Weelan!

Harry. Varför tänkte jag inte på honom? Hur självisk får man bli? Jag känner mig yr och försöker samla tankarna. Harry och Nathalie ska vara med i en direktsänd TV-show där dem, tillsammans med 22 andra deltagare, skall döda varandra.

Harry kliver upp på scenen och Huvudstadskvinnan ber dem skaka hand, sen släcks alla strålkastare och det är slut. Jag försöker tränga mig fram till Harry och Nathalie, men en fredsväktare knuffar våldsamt bort mig och jag faller på marken. Jag ser hur Nathalie skriker och försöker ta min utsträckta hand, men jag känner hur mitt huvud bultar, och känner med handen på stället som gör ont. Det är kladdigt och varmt. Jag ser på handen och märker att den är alldeles täckt av mörkrött blod, sen blir allt svart.

Nathalies perspektiv:

Jag ser hur Seths ögon slocknar och jag kan inget göra. Jag skriker, slår och fäktar med armarna, men fredsväktarna håller bort mig och Harry från Seth och för in oss i borgmästerens hus. Där blir jag förd genom många flotta salar och slingringande korridorer, tills vi äntligen är framme. Rummet är ganska litet, det finns ett litet bord, en soffa med samma mönster som de udda tapeterna, och ett stort fönster med utsikt över hela distriktet. Jag tittar ut över de välbekanta husen, industriområdet, och långt bort ser jag skymten av dem gröna ängarna där jag brukade springa runt när jag var liten. Liten. Tolkas man som liten när man är 14? Förmodligen inte. Jag tänker på Harry. Endast 12 år, när man är 12 år ska man inte behöva gå igenom det han snart kommer göra, det är hemskt. Jag avbryts i mina tankar av att mamma och pappa störtar in i rummet. Jag tittar bakom dem i hopp om att få se min storebror Ed, men ser bara en allvarlig fredsväktare. Ed är 8 år äldre än mig, flyttade hemifrån som 16 åring, och bor nu ensam i ett litet hus i utkanten av distriktet. Han är fattig, och det händer att jag smiter hem till honom efter skolan med några mynt, men på senare tid har han blivit vresigare och vresigare. Trots det hade jag hoppats att han i alla fall ville komma och säga hejdå till sin syster, som är på väg mot en säker död, men inte ens det. Mamma måste ha sett min besvikelse, för hon lägger armarna om mig och kramar hårt.

- Det kommer bli bra… Du kommer komma hem… Viskar hon i mitt hår, och jag känner hur hon snyftar till. Pappa kommer fram och lägger även han armarna om mig. Så står vi ett tag, mamma snyftar i mitt hår och pappa står stilla och tyst. Plötsligt hör vi hur dörren öppnas och vi tittar upp. I dörren står borgmästaren.

- Åh, förlåt, fel rum. Säger han generat och stänger dörren. Jag tittar på mamma och pappa och vi skrattar tillsammans. Vi skrattar länge, ända tills vi avbryts av en fredsväktare. Jag kramar om mina föräldrar en sista gång, sedan drar fredsväktaren hårdhänt ut dem ur rummet och jag blir ensam igen. Kommer jag någonsin få se dom igen?