Åh, förlåt, fel rum. Säger han generat och stänger dörren. Jag tittar på mamma och pappa och vi skrattar tillsammans. Vi skrattar länge, ända tills vi avbryts av en fredsväktare. Jag kramar om mina föräldrar en sista gång, sedan drar fredsväktaren hårdhänt ut dem ur rummet och jag blir ensam igen. Kommer jag någonsin få se dom igen?

Nathalies perspektiv
Nästa person som kommer in är Seth. Hans ögon är röda, vilket betyder att han precis varit inne vid Harry. Han går direkt fram till mig och ger mig en lång kyss. Mina tårar börjar ännu än gång falla ner för kinden och jag börjar snyfta så kraftigt att jag är tvungen av avbryta kyssen.
- Jag vill inte… Viskar jag

- Inte jag heller, jag vill inte förlora någon av er, säger Seth. Han försöker dölja det, men jag ser hur även hans ögon tåras. Jag kramar honom, länge, vi säger inget, men det behövs inte, båda förstår att det här förmodligen är sista gången vi någonsin träffas. Sedan ser jag bulan på hans huvud, och kommer ihåg hur han svimmade.

- Hur är det… med huvudet? Frågar jag.

- Äh, det är lugnt, en liten bula bara. Säger han och ler genom tårarna. Då slås dörren upp och en fredsväktare kommer in, jag ger Seth en sista snabb kram, sedan blir han utdragen ut rummet. Dörren stängs, och jag är än en gång ensam. Jag räknar inte med fler besök, eftersom jag inte har fler vänner i distrikt 8 än Seth, så jag sätter mig i soffan och lutar mig tillbaka.

Seth. Seth som såg mig när ingen annan gjorde det. I skolan var jag var osynlig, helt utan vänner. Seth var alla tjejers dröm, och populärast i klassen. En dag kom han helt plötsligt fram och undrade om jag ville ta en promenad med honom efter skolan. Jag minns hur jag först blev tveksam, försökte han driva med mig för att sedan kunna dumpa mig inför alla? Men jag såg ärligheten och intresset i hans ögon, så jag sa ja. Han dumpade mig inte, och vi gick ända till det blev mörkt. Vi tänkte nog inte så mycket på vart vi gick, vi bara njöt av varandras sällskap och pratade om allt om inget. Han gick med mig hem, och utanför min dörr kysste han mig, djupt och passionerat. Jag vet inte egentligen när vi officiellt blev ett par, det bara blev så. När kriget började tillbringade han all sin vakna tid vid min sida, och berättade hur mycket han älskade mig, och att vi skulle klara det, tillsammans. Det gjorde vi, och nu skall jag dö i alla fall. Fast det är såklart bättre att det är jag än att det är han, han som har vänner och massvis med syskon att ta hand om, jag har ingen, förutom honom.

Ganska tråkig del, förlåt för det! :/

Känner att det blir ganska drygt, flera kapitel om samma händelse, men i nästa kapitel ska vi iallafall komma bort från distrikt 8! :D

5+ kommentarer för nästa?