Plötsligt öppnar en fredsväktare dörren. Han säger inget, men visar med en gest att jag ska gå ut. Sedan leder han mig genom den stora byggnaden och ut på baksidan. Bakom det höga staketet hör jag pistolskott och skrik. Jag stannar och försöker se över staketet, men fredsväktaren knuffar mig hårt i ryggen och jag faller handlöst ner på den hårda asvalten. Jag känner en smärta i båda knäna, och när jag tittar ner ser jag att dom är helt täckta av blod. En fredsväktare lyfter upp mig och bär fram mig till en limosin som står parkerad några meter framför mig. Han sätter mig i ett av de mjuka sätena. Han stänger dörren och det blir helt mörkt för ett ögonblick. Rutorna är tonade så att ingen ska kunna se antingen ut eller in. Sedan tänds en lampa, och allt blir ljust. Framför mig sitter Harry. Hur kunde jag missa honom förut? Han ser så liten ut där han sitter, så jag går fram till honom och lägger armarna om honom.

- Vad har hänt med ditt ben? Frågar han.

- Äh, inget, ramlade bara.. Säger jag. Jag vet inte varför jag ljuger, det är väl inget att ljuga om, egentligen?

- Det finns papper där, säger han och pekar på en hög med servetter som ligger på bordet framför oss. Jag tar en bunt och börjar torka såret.

- Tack, säger jag och ler mot honom. Han tittar upp på mig och jag möter hans blick. Han har likadana ögon som Seth. Lika klargröna. Jag slår bort med blicken, det blir för mycket. Plötsligt skakar bilen till och vi åker iväg. Varför åkte vi inte tidigare, var det något som blockerade vägen? Jag tänker på pistolskotten och ryser. Tänk om mamma eller pappa var någon av dom som blev skjutna. Tänk om dom ligger döda på gatan just nu. Jag slår bort tanken och lutar mig tillbaka.

 

Bilfärden går ganska snabbt, så jag antar att vi ska till järnvägstationen som ligger väldigt nära borgmästares hus. Vi bor precis brevid järnvägsstationen, i ett ganska stort vitt hus av trä. När vi går ur limosinen förväntar jag mig massa folk som står för att ta förväl av oss, men det ända som finns är långa fredsväktare som bildar en ungefär 5 meter lång gång fram till tågvagnen. Jag får känslan av att dom döljer något, och försöker se mellan deras axlar, men de är för långa, så jag fortsätter framåt. När jag är framme vid vagnen vänder jag mig om, jag hinner precis se skymten av mitt hus för sista gången, sedan hör jag ett skrik, och huset sprängs i bitar.